The Anglo-Irish painter Thomas Frye (c. 1710 - 3 April 1762 best known for his portraits in oil and pastel, including some miniatures and his early mezzotint engravings, was also the patentee of the Bow porcelain factory, London, and claimed in his epitaph to be "the inventor and first manufacturer of porcelain in England," though his rivals at the Chelsea porcelain factory seem to have preceded him in bringing wares to market. The Bow porcelain works did not long survive Frye's death; their final auctions took place in May 1764. Thomas Frye was born at Edenderry, County Offaly, Ireland, in 1710; in his youth he went to London to practice as an artist. His earliest work are a pair of pastel portraits of boys, one dated 1734 (Earl of Iveagh). For the Worshipful Company of Saddlers he painted a full-length portrait of Frederick, Prince of Wales (1736, destroyed 1940), which he engraved in mezzotint and published in 1741. With his silent partner, a London merchant Edward Heylyn, he took out a patent on kaolin to be imported from the English colony of Virginia in November 1745, and became manager of the Bow factory from its obscure beginnings in the 1740s. He retired to Wales in 1759 for the sake of his lungs, but soon returned to London and resumed his occupation as an engraver, publishing the series of life-size fancy portraits in mezzotint, by which he is most remembered. He died of consumption on 2 April 1762. Frye had five children; his two daughters assisted him in painting porcelain at Bow until their marriages. One of them, who married a Mr. Willcox, was employed by Josiah Wedgwood at the Wedgwood Etruria works in painting figure-subjects from 1759 to 1776, the year of her death.  Related Paintings of Thomas Frye :. | The Triumph of Death dfh | Portrait of John III Sobieski. | Panoramic Landscape | Landschaft mit Hirten | Pastor Robert Walker pa skridskotur |
Related Artists:
Stefan Luchian
Romanian Painter, 1868-1916 Romanian painter. He studied at the School of Fine Arts in Bucharest, graduating in 1889 and continuing his studies at the Akademie der Bildenden Kenste in Munich and in Paris at the Academie Julian, where he was a student of William-Adolphe Bouguereau. He rejected the rigidity of academic painting early in his career, however. The Last Autumn Race (1892; Bucharest, Mus. A.), one of the few paintings known from this period, clearly illustrates the influence of Manet and Impressionism on his early work. On his return to Romania in 1892 Luchian, unwilling to restrict his work to merely copying the French artists, struggled to create an original style. In 1900 he was left partially paralysed by a spinal disease, but he continued to work, and it is during the next years that he created his most accomplished works. His self-portraits (e.g. 1907; Bucharest, Mus. A.) are clear evidence of his determination to overcome this personal tragedy; far from inspiring pity, these paintings emphasize the depth and the strength of his inner life. It is in landscapes such as Willows at Chiajna (c. 1907; Cluj-Napoca, Mus. A.), however, that his commitment becomes even more apparent, with joyful rhythms created by means of broad brushstrokes and contrasts of bright colours next to delicate tones. Towards the end of his life Luchian became completely immobilized. During this time flowers were his favourite subject (e.g. Safta, the Flower Girl; Bucharest, N. Mus. A.; see also ROMANIA, fig. 9), and they became a metaphorical bridge between the artist and the outside world. The colours are still bright in these last paintings, and the loss of pastel tones makes the contrast more dramatic.
Carlo Pittara
Italian, 1836-1890
georg von rosen
Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.